Abstinens, känslor och situationer

2009 var ett tufft år. Det inleddes med en operation som i sin tur blev orsaken till ett sönderfallet förhållande. Ett sönderfallet förhållande som senare innebar ett helt sönderfallet socialliv, mitt tidigare liv hade kretsat kring ett missbruk och mitt förhållande med min livs kärlek. Jag kommer aldrig förlåta mig själv för det jag utsatte henne för och även om jag då tyckte att det var provokationer från hennes sida så kommer jag alltid leva med vetskapen om att jag var den största bidragande faktorn till att min själsfrände inte längre är hos mig. Vi hade kontakt under sommaren och träffades en del, bådas liv var krossade efter att vi bröt upp - vi gjorde det för att våra familjer fick reda på det farliga spel vi sysslade med och efter tumultet som vi antog var ännu ett bråk var allting splittrat. Den framtida svärmor som jag hade fångat hjärtat på från första träffen hatade mig mer än allt annat. Den gemenskap vi hade från hennes sida likaså. Min sida hatade i sin tur henne. Det var inte förrän tolvslaget jag insåg vad mina problem var.

Ni ser att alla hade någon att gratta, vi var massor av vänner som hade samlats på fest för att fira det kommande året, medan jag stod själv. Jag visste faktiskt inte vart jag skulle vända mig för att gratta någon för alla hade sina minigäng dom kommit till festen med, medan jag var själv där. Jag har aldrig varit så omgiven av vänner och ändå känt mig så ensam. Det kändes som att ett knivblad vreds om i hjärtat och hela min själ blev kall av den där ensamheten som så ofta kommit krypandes längst ryggraden. Jag stod och försökte le åt ett par människor som smällde av raketer, ovetandes om min fasad var hållbar från åskådares håll. Allt annat jag har stött på efter henne har inte varit bra nog, soft nog, sett bra nog ut, varit bra nog mot mig. Jag känner bara en total avsaknad av närhet, som jag försöker fixa med korta förbindelser - trots att mitt samvete alltid säger mig att jag är i fel famn. Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle känna så här inför någon kärlek efter att mitt hjärta blev krossat när jag var mindre. Jag trodde aldrig att den där känslan av panik blandat med sorg skulle slå lika hårt som första gången. Nu gjorde den det och med större kraft än någonsin innan.

Jag har vänner som jag vet supportar mig. Men jag har slutat fungera i sociala sammanhang. Jag funkar, kan konversera och hålla masken men någon inom mig har verkligen dött. Jag märkte att människor kom och pratade med mig när jag stod själv vid vissa stunder. Jag såg medlidandet i deras ögon och trots att jag hatar när någon tycker synd om mig kändes det ändå värmande att dessa människor med rent hjärta kom fram och frågade om mitt liv och hur det såg ut nu. Jag kan dölja mycket, men min personlighet har förändrats och något som innan var liv i mina ögon är nu dött.

När jag insåg att jag inledde det nya året, som skulle vara det bästa året hittills, som den ensammaste människan på jorden insåg jag också att det antingen var något fel på mig rent psykiskt eller att jag verkligen inte hade sett situationen med tolvslaget och vad det innebär framför mig. Jag hade tänkt mig en samlad klunga människor men inte att vi snabbt skulle splittras in i dessa minigäng med par för sig och bästa vänner för sig. Jag har ingen bästa vän. Jag har vänner jag känt väldigt länge, vänner jag känner bra nu och familj. Jag bestämde mig från den stunden att om jag inte hittar kärleken igen så kommer jag absolut inte hamna på någon fest med vänner och bekanta i framtiden - jag sitter hellre med min syster och hennes två barn och firar tolvslaget.

Det känns som en tung börda att veta att allt som jag gjort har varit i en drogdimma. Att alla misstag man skapat har varit på grund av en själv, men utan ens direkta vetande. Jag har börjat prata lite med vissa vänner om hur jag känner men jag har inte kunnat förmå mig själv att berätta om mitt livs ensammaste ögonblick till någon. Så jag skriver det här, där vänligt sinnade människor kan se och förstå trots att de inte vet vem jag är eller känner mig personligen. Här har jag i alla fall lämnat något avtryck av mina tankar som jag tycker måste ut ur huvudet. Jag vill så mycket men kan göra så lite och hur man än vrider och vänder på saken kommer det aldrig kunna gå som jag velat. Jag har förlorat min grundsten i livet, den vänskap och kärlek jag en gång trott jag aldrig skulle hitta. Är riktigt trött på att känna mig så ensam. Jag kan knappt se på film längre utan lider av någon slags social panikångest där jag vill träffa och umgås med människor men när jag väl gör det är jag stel och vet inte riktigt vad jag ska prata om. Folk undrar vad som är nytt, om något roligt hänt det senaste men jag kan varken skratta eller le som jag gjorde förut - än mindre berätta om roliga incidenter. Det har hänt mycket roligt men jag har inte ens minne utav det.

Jag antar att jag mår sämre nu eftersom drogerna lämnat systemet och jag börjar bli klar i huvudet, vilket gör känslorna ännu svårare att hantera.

Pluspoäng jag har satsat på är välvilja. Jag har försökt hjälpa mamma med mycket och sedan har jag alltid försökt ställa upp på alla håll och kanter när det kommit till familj och vänner. Jag vill verkligen tro på att jag blivit en bättre människa, men har fortfarande väldigt lätt för att tänka på vad andra tycker om mig - trots att de inte går i mina skor så är deras tanke så mycket värd att jag inte kan hålla huvudet högt alla dagar. Att jag skriver nu är ett pluspoäng, något som jag annars aldrig har tid med men som jag nu ger mig fan på att göra eftersom min utveckling också är viktig för andra att se.

Mina abstinens har varit varierande på sina håll. Har vaknat kallsvettig de senaste veckorna och även börjat drömma intensiva mardrömmar den senaste tiden. Innan kände jag att jag hade någon vid mig men nu känner jag mig ensam utan någon som dokumenterar det jag går igenom. Jag har känt en slags rastlöshet i samband med en utslagen karaktär när jag väl hittat på något. Att vilja göra något för att sedan inte kunna göra det bra är en sak som plågar mig men jag har verkligen satsat på att ge mig ut mer och försöka mota bort allt det negativa. Har brutit med många som jag förstått varit där så länge jag hade droger att bjuda på. Har även brutit med människor som jag känt mig motarbetad av. Nu måste jag bygga fler broar med människor som jag vet vill mig väl, goda människor finns det ju trots allt gott om.

Jag vill önska er en god fortsättning på det nya året, med massa möjligheter, fullt av lycka och kärlek! Jag har alltid sagt att 2010 ska bli mitt år, det får bli mitt nyårslöfte, nu önskar jag detsamma till er. Ta vara på er och era nära, man vet aldrig när man mister det man värdesätter mest.

Tillägnad Jaro, en god vän och fadersgestalt.

B

Den 27de december 2009
Jag har på senare tid varit väldigt dålig på att uppdatera loggen. Har aktiverat mig till max och träffat så mycket olika människor jag bara kunnat. Idag när jag åkte hem från en tjej i Lerum blev jag riktigt trött på det, jag känner att jag vill vara ensam ett tag. I min lägenhet där tyvärr mamma är, full också. Mamma har varit en alkoholist i större delen av mitt medvetna liv. Hon har haft perioder av nykterhet och medvetenhet i vad hon gjort - men större delen har varit bipolära psykoser och självmedicinering. Hon lider av manodepressivitet, har åkt på psykoser och försökt ta sitt liv flera gånger bara under min livstid. Min systers minne som fyraåring var att hon såg mamma försöka hänga sig uppe på vinden - precis när hon la snaran runt halsen tittade min syster upp som av en slump.

Hur drabbar detta mig?

Jag håller tyst om det. Jag sa inte ens något till resten av familjen när hon åkte på sitt återfall, eftersom jag bor själv med henne så är jag alltid den första att upptäcka det. Som barn förstod jag inte varför mamma pratade med sin döda mamma eller blev buren hem av flera män från B klubben efter en alkoholpsykos. Eller varför pappa stack för att han fick nog av henne, varför hon alltid sov hela dagarna, varför det aldrig fanns mat eller ens mjölk som inte gått ur datumet. Jag förstod bara en sak, skam. Jag var konstant rädd för att hon skulle dyka upp ute, när jag var med kompisar. Skolavslutningar har jag ungefär ett minne utav att hon dök upp på, resten fick hon inte ens inbjudan till. För att absolut undvika det så slutade ofta med att jag själv inte gick till avslutningen. Jag har spenderat stora delar av mitt liv ensam, vandrat runt i skogen, tänkt. Jag har isolerat mig från vänner, nästan aldrig bjudit hem någon under hela min barndom. Jag har bara känt skam och rädsla. Samtidigt har jag skämts för min skam för den enda som har fört mig till den här världen.

Idag vill jag inte leva. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, jag vill inte träffa någon eftersom mitt sällskap inte är det bästa och jag har sådan ångest för att sitta själv och grubbla ännu mer. Det känns som hela världen rör sig men att jag bara sitter still. Jag har planer på livet men just idag känns det som att jag inte vill längre.

Det kommer inga tårar hur mycket jag än försöker. Jag ser äntligen mitt sanna jag, av vilken miljö och av vilka människor jag är formad och jag förstår äntligen vad innebörden av vuxenlivet är. Något jag alltid strävat efter men aldrig riktigt fått grepp om. I mitt huvud finns det en karta med färger, personer och landskap - allt formas som en figur som blir jag. Det är svårt att förklara men jag tror det är något med mitt detaljsinne som tenderar att visa sig på ett exeptionellt sätt i huvudet.

Folk har brukat framför mig, utan att jag påverkats. Jag har faktiskt haft tanken om att röka igen, den autonoma tanke har så klart slagit mig - jag tror det är något varje missbrukare kommer leva med för resten av livet. "En gång är ingen gång" försökte en "kompis" intyga när han rullat en och stod med min kusin på balkongen och skulle röka. Jag vet inte om hans tjat på att jag skulle ta var att han bara skämtade eller om det är något annat. Av alla mina "vänner" är det bara två som har sagt nej till mig, resten av de som rökt har välvilligt frågat och tjatat och nästan velat tvinga på mig det. Folk kan verkligen inte ta att en människa har disciplin på sig själv. När tanken om "en sista gång" dykt upp har jag motat min tanke med att räkna hur många dagar sen det var sist och det faller ju ganska naturligt att man tänker IDIOT DU SKULLE BARA VÅGA. Jag tror att jag la ner 7de december där nånstans, åttonde hade jag ju fortfarande suget. Nu är det den 27 december, och jag har varken fått återfall eller tagit annat än alkohol vid fester. Alkoholen är också något jag börjat släppa mer och mer, ju äldre man blir desto mindre orkar man dricka helt enkelt.

Nu ska jag försöka få lite ro i huvudet, göra musik eller något. Trevlig jul och bästa möjliga fortsättning mina vänner!

Fredagen den 18de december 2009

Jag har haft väldigt lite tid att skriva den senaste tiden, mycket i skolan och mindre tid framför datorn i övrigt har gjort att mitt dåliga samvete för loggen alltmer kommit på tankarna. Därför skriver jag nu innan jag ska iväg på avslutningsmiddag med klassen, har inte så värst mycket tid men väldigt mycket nyheter. Jag räknade snabbt ut att jag har varit ren i 11 dagar nu, trots att det känns som en  oändlighet. Under dessa 11 dagar har jag fått så mycket tankar uppdagade att tiden verkligen känns som månader. Väldigt mycket faller på plats, till exempel att sista gången jag "slutade" gjorde jag inget annat än att ta bort drogen från min vanliga vardag - jag insåg aldrig att jag var tvungen att få struktur på hela min vardag och inte bara sitta framför tvn och leva exakt likadant som under jag gjorde under mitt pågående missbruk. Jag har börjat laga mat, träna och skriva mycket mer. Även i musiksammanhang har jag märkt av en väsentlig skillnad då mina texter gick från att inte skrivas alls under en tvåårsperiod till att explodera ut när jag väl sätter mig ner och skriver i dagsläget.

Jag har mått väldigt bra under omständigheterna, antagligen för att jag är väldigt sträng med att peka ut alla bra saker jag gör och även gör saker som jag vet är bra. Förut kunde jag i min sociala fobi undvika sådana saker som att hjälpa någon med barnvagn på bussen, eftersom fokus absolut inte fick ligga på mig och speciellt inte av en hel buss, när jag numera söker mig till dessa situationer för att gå utanför min comfort zone och på så sätt vinna "poäng" till självkänslan.

Något som också hjälper mig är att jag är helt ärlig gentemot mig själv. Jag har börjat inse allt det goda inom mig som jag under så lång tid inbillat mig aldrig funnits. Med andra ord har jag själv målat in mig i ett hörn och spelat rollen som det svarta fåret när verkligheten har varit en annan - väldigt många människor har påpekat detta för mig under mina svåra stunder men då var jag aldrig benägen att lyssna.

Det känns som att jag varit påverkad det sista trots att jag inte tagit någonting, antagligen för att skiten utsöndras i fettet och för att jag hållit igång varje dag. Snart är det dags för tristessavgiftningen. Förut kunde jag inte sitta stilla tio sekunder på grund av ångest och tristess och valde istället att rulla en joint eller göra något annat för att aktivera mig och avskärma mig från verkligheten som den var. En sak jag måste ta tag i är just att bara vara, vilket jag lätt kunde göra innan mitt missbruk började ta fart på allvar. Nu ser jag till att boka upp mig så pass att jag inte behöver oroa mig för att bara sitta hemma och må dåligt.

Det ska det bli ändring på, för nu har skolan slutat och jag har tre veckors "ingenting" att göra. Jag har bokat in matlagning, träning och skrivande som en grundregel i min vardag - men nu ska alltså meditation och bearbetning av mitt tålamod och min självkänsla bakas in. Jag har ångest över perioden framför mig, ångest över att inte vilja sitta hemma och sörja något som inte behövs sörjas. Den ångesten är helt naturlig och det bästa jag kan göra är att intala mig att det bara är ångest, bara en enda molande känsla som faktiskt inte kan göra mig mer illa än vad jag själv vid fullt medvetande kan. Panikångest hade ju varit roligt, eftersom jag hade gett mig fan på att besegra den.

Min aptit har ökat otroligt mycket, likadant med mina sömnbehov - har faktiskt börjat sova mer trots att drömmarna numera har blivit väldigt verklighetsliknande. Till exempel drömde jag att min bror skickade ett sms till mig som var väldigt strängt och argt och när jag vaknade av larmet trodde jag att han va skitsur på mig trots att stackaren inte skickat nåt.

Jag drömde även om ett återfall, att kroppen rörde sig av sig själv och sa till mitt huve att det bara gällde några bloss - medan huvudet skrek nej och att jag kommit en bra bit på vägen. Jag tog ett bloss i drömmen, trots att jag med all koncentration försökte få kroppen att sluta - tills jag fann mig själv med vevande armar vaken i sängen vid fyratiden på morgonen. "Bara en dröm" fick en ny innebörd när jag dagen därpå gick runt med ångest över att jag fått ett återfall. Det är lustigt när jag tänker på det nu.

Jag antar att det kommer bli mycket ups and downs en följande period, men jag antar mest av allt att jag kommer klara mig igenom det här galant och att mina besvär kommer att avta med tiden. Jag kommer inte röka något mer, ta något mer eller vilja ta något mer. Jag känner faktiskt inget sug alls. Suget var panikartat de första dagarna då både kroppen och hjärnan skrek efter en fix så man kunde bli "sig själv" igen, men nu är suget obefintligt - kroppsligt har man det aldrig på cannabis mer än vad man intalar sig och själsligt känner jag att det faktiskt räcker nu och att jag helst av allt vill fungera normalt igen eftersom min kapacitet är otrolig för att vara en 23 årig förortskille.

Jag kommer att lyckas, det är bara en tidsfråga om när.

Torsdagen den 10de december 2009

Igår somnade jag efter en hektisk dag. Jag somnade dock sent med tanke på när jag går upp på morgonen så vid halv två tiden kunde min hjärna få ro för att sedan vakna vid halv sju. 

I skolan fick jag det positiva beskedet att gruppen blev väldigt förtjusta i ett initiativ jag tagit och gjort intervjuer med videoinspelning - det blev så positivt att jag resten av dagen knappt hade ångest och andra känslomässiga svallningar mer än ett mindre utbrott jag fick efter att två personer började skrika på varandra och jag plötsligt blev indragen i det hela. Sa ifrån på skarpen och sedan var det över och vi kunde snacka normalt. 

Kroppsliga abstinens har jag konstant i form av svettningar, med inflik av frossa, spända käkar och en ganska kass aptit. 

Svettningarna klargjorde jag, så jag slipper smyga med det för människor. Mina käkspänningar motverkar jag så gott det går genom att göra mig medveten om att jag ofta spänner dom och därför slappnar av i dom helt varje gång jag kommer på mig själv med det - man ska ju inte bara bryta en vana (sluta spänna) utan även ersätta den (börja slappna av). 

Min dåliga aptit har jag motverkat genom att stoppa i mig frukost nästan så fort jag vaknar, jag tar ett glas vatten kanske tio minuter innan och äter sedan kanske bara en smörgås (mår så illa jämt när jag äter nuförtiden). Sedan blir man ju hungrig automatiskt när man käkat frukost, så jag har köpt massor av frukt som jag varit så dålig på att äta hela livet och äter det mellan de olika måltiderna för att aktivera magen och ämnesomsättningen.

De psykiska abstinensen kommer när jag är själv, speciellt hemma. Jag har haft väldigt lätt för att gråta dessa dagar och tillåter mig faktiskt att bryta ihop och få ut samt bearbeta de känslor som finns i mig. Jag känner ensamhet, tomhet, tristess, ångest, sorg och ilska i skiftande ordning - dock inte konstant utan under återkommande perioder på dagen. 

För att motverka de psykiska abstinensen sysselsätter jag mig under dagen, jag städar och jobbar på att få struktur i vardagen med rutiner och annat så att jag har något att luta mig tillbaka på. För varje diskning/städning/träningspass osv så får jag en "poäng" som jag lägger på minnet och gör mig stolt över. 

Idag har jag till exempel ätit bra, handlat hem mat vilket jag inte gjort på hur länge som helst eftersom min aptit varit så nergången, diskat en jävla massa, städat undan, sorterat tvätt, skrattat så mycket jag förmått mig under hela dagen även när jag varit själv - en förmåga jag saknat att kunna skratta åt mig själv och mina upptåg. Jag har också tagit en större roll i min grupp och känner för första gången hur gruppen behöver mig lika mycket som jag behöver dom - jag är väldigt smart det vet jag, sedan att jag haft ostrukturerat liv och tabbat mig massor av gånger är en sak jag gör upp med nu. Socialt har jag alltså varit dum, jag har lyckats paja många relationer och gjort många besvikna - något som jag kände att de gjorde mot mig också, men faktamässigt har jag haft ett stort övertag och nu gäller det att balansera så att min sociala sida ökar i poäng samt tona ner den intellektuella sidan då jag antar att många kanske känner sig dumförklarade när jag säger saker som om de vore en uppenbar sak utan att "vanliga" människor vet något om ämnet (tex att hedersmord är en kulturellt betingad sak och inte en orsak av religion). 

Jag tänker mycket på min hållning och mitt kroppsspråk, vilka signaler jag sänder ut till andra människor eftersom man blir bemött såsom man ser ut att vilja bli bemött i de allra flesta fall.

Jag kom på en sak idag som jag tror är viktigt för min personliga utveckling och det var nämligen en hemlighet kring struktur och rutin:

Förut tänkte jag alltid framåt på hur strukturerat och utvecklat liv jag ska få i framtiden. Det jag kom på igår var att struktur betyder att du har det NU. Struktur är inget man får av att åldras utan är endast ett verktyg till att åldras till det man vill bli och få det livet man vill leva. 

Alltså: STRUKTUR NU!

Onsdagen den 9de december

Sov absolut ingenting igår natt, det lilla jag sov drömde jag att jag hade fått downs syndrom och hela mitt ansikte var helt ändrat och när jag försökte böja tillbaka kinderna bröts benen inuti ansiktet itu och lossnade, sen vaknade jag.

Sedan satt jag, tittade i väggen och sen i taket tills morgonen kom. Jag tvättade från klockan tio till två, diskade däremellan all disk som fanns och städade undan resten av småsakerna hemma. Klockan är nu fem i tre på eftermiddan och det känns som att kvällen borde närma sig. Tiden går otroligt långsamt, något jag noterade redan klockan tre igår natt.

Vilken tur att man är trygg i sin sexualitet. Så mycket jag har hållit inne och när jag idag satte på tvn va det (ja du ser rätt) Oprah, ett program om kändisar som köpte utbildningar och sådant till behövande och ja, jag grät. Jag grät som en nybliven änka i soffan tills jag gick och tog tvätten. Sen kom jag tillbaka och slår på tvn igen och där är Extreme home makeover, om en familj med döva föräldrar, en blind autistisk son och en äldre son som var som skyddsängel åt sin lillebror och tolk åt sina föräldrar i teckenspråk, ja jag grät igen.

Jag känner mig paradoxalt nog rastlös och sovandes samtidigt. Det känns som att jag är en zombie på tjack - inget i huvet men jävla ryck i benen. Jag tror inte jag orkar köra på säcken idag, är helt enkelt för trött och skaderisken är för hög nu när min koncentration är dimljus. Jag tror det får bli en lååång promenad.

Känner mig ensam, åsidosatt och eländig. Jag läste igår att man skulle försöka hitta så precisa ord som möjligt för att beskriva sin känsla för stunden och då testade jag det när jag låg vaken inatt. Panik, rastlöshet, ilska, hat, ängslan, sorg, ilska, hat, rastlöshet, panik. Så där såg det ut hela natten, ilska över att jag inte kunde sova och hat över att ha en bekymmerslös snarkare jämte sig. Ängslan över framtiden, sorg över det förflutna. Rastlösheten och paniken var som en pusher mellan dessa känslor, rastlösheten i form av fysiska symtom då jag rörde mig mycket, svettades extremt osv, paniken över att inte få sin sömn, över hur mina abstinensbesvär kommer yttra sig framöver och över framtiden.

Jag blev erbjuden igår, det låg öppet mitt framför näsan på mig och när jag sedan satt uppe halva natten hade jag lätt kunnat ta det för att sedan somna. Men jag har redan bestämt mig så det blev inte mer än att jag tittade på det, noterade och sket fullständigt i det efteråt. När jag senare satt i soffan klockan halv fyra på morgonen så slog mig aldrig tanken att ens ta, så jag gick tillbaka till sängen med ett leende på läpparna för jag VET att jag kan och jag ljuger varken för någon annan och inte minst mig själv. Jag har bestämt mig att vara helt kallblodigt ärlig med mig själv, driva ut autonoma tankar ersätta dom och pissa på det negativa.

Jag kanske inte somnade, men jag hade iaf ett leende på mina läppar.